Därför är jag Socialdemokrat!

Jag blev socialdemokrat för att jag tror på det "goda samhället". Ett samhälle där alla hör hemma, där vi tar hand om våra gamla, sjuka och arbetslösa. Ett samhälle som aktivt arbetar för att utrota fattigdom, ojämlikhet och orättvisor. Ett samhälle som gemensamt arbetar mot jämlikhet, jämställdhet och frihet. Ett samhälle där dom som har mycket delar med sig till dom som har lite. Där resurserna fördelas på ett rättvist sätt så att alla får ett drägligt liv.

Jag är inte ute efter det klasslösa samhället, för jag tror att det är en utopi. Jag arbetar för ett samhälle där alla har det bra, om någon sedan har det bättre än bra må så vara, men ingen ska ha det sämre än bra. Endast i ett samhälle uppbyggt efter franska revolutionens principer, frihet, jämlikhet och broderskap kan man uppnå detta. Ett upplyst samhälle som ser alla människors bästa och deras potential. Ett samhälle som satsar på utbildning, fortbildning och sysselsättning för alla.

Jag vill aldrig höra orden fattigdom, utanförskap eller utförsäkringar igen. Detta är inte bara ord utan företeelser som inte ska få finnas i ett modernt välfärdssamhälle. Ett samhälle där vården finns för de behövande och inte för de betalande. I ett välfärdssamhälle håller vården hög klass, skolan utbildar för framtiden, äldrevården bygger på värdighet. I ett välfärdssamhälle har vi ett socialförsäkringssystem värt namnet och som ger de sjuka och utslagna en trygghet. I ett välfärdssamhälle har vi ett rehabiliteringssystem som rehabiliterar och habiliterar istället för att utförsäkra folk. Vi måste även inse att det finns människor som aldrig kommer att återkomma i arbetslivet, dom får vi inte svika. Samma sak med som kan återkomma men har en lång väg dit. Välfärdssamhället får aldrig svika dom i behov av stöd och vård.

Att vi i Sverige idag har barn som lever i fattigdom är inget annat än ett stort underbetyg åt samhällets alla instanser. Detta är ett stort svek de som kanske behöver vårt stöd mest, barnen. Här måste samhället ta sitt ansvar och ge dessa barn och deras familjer det stöd dom behöver för att ta sig ur misären.

I det goda samhället ska a-kassan vara en inkomstförsäkring för dom som av olika anledningar saknar ett arbete. Att målet med a-kassan är att den ska vara en omställningsförsäkring håller jag med om, men innan vi talar om ersättningsnivåer och längden på ersättning måste vi lösa sysselsättningsfrågan. Så länge det finns fler personer i behov av ett arbete än det finns lediga anställningar kan vi inte tidsbestämma arbetslöshetsersättning. För att nå till en nivå med full sysselsättning behöver vi en ansvarsfull näringspolitik som syftar till att ge en jämlikt tillväxt och riktiga anställningar med riktiga löner. Först när det är uppnått kan vi gå vidare och diskutera förändringar och förbättringar av a-kassan.

I ett modernt välfärdssamhälle bör mångfalden ses som en tillgång och inte ett hot. Samtidigt måste vi ha en fungerande integration där nyanlända så fort som möjligt blir en del av samhället via arbete eller studier. På så sätt vinner alla, välfärdens tryggas, människovärdet stärks och språket kommer mer eller mindre av sig själv. Det sista vi ska göra är att låsa in människor i förvaring oavsett som det är förläggningar, slussar eller underprivilegierade förorter. Detta om något skapar ett utanförskap och är en grogrund för främlingsfientlighet, missförstånd och kriminalitet. Vi måste sluta se problemområden som etniska konflikter och istället se dem i sitt rätta sammanhang, det är sociala samhällsproblem och inget annat. En social upprustning är viktig för hela samhället och ett led i sträva mot full sysselsättning och ett ökat människovärde.

För att nå god tillväxt och full sysselsättning måste vi inse att samhället har förändrats. Mycket av det vi tagit för givet har förändrats. Mycket av framtidens jobb ligger i småföretagen och därför måste även småföretagare erbjudas ett fullgott socialförsäkringskydd. Samtidigt får vi inte svika de storskaliga verksamheter som finns kvar här. Vi måste ha en ansvarsfull näringspolitik som syftar till utveckling och tillväxt. Att staten ska gå in och sponsra verksamheter som riskerar att låsa individer i låglöneyrken är inte rätt. Därför måste vi socialdemokrater ta initiativ till en diskussion hur vi ska möta den nya tidens utmaningar var gäller jobb, fritid och tidsbrist.

Ungdomsarbetslösheten är något som inte hör ett välfärdssamhälle till och den är oroande hög. Men det innebär inte att vi ska ta ifrån ungdomarna alla arbetsrättsliga skyddsnät och öppna upp för oseriöst utnyttjande. Vi måste hitta lösningar inom den rådande svenska modell som fungerar på ett utmärkt sätt så länge den inte utsätts för orättvisa attacker.

Vi måste verka för att stärka arbetsrätten, arbetsmiljölagstiftningen samt ge rättvisa förhållanden för vår fackliga verksamhet. I dagens Sverige har vi en regering som fullt medvetet försvagat fackets ställning gentemot arbetsgivarna. Även fackförbundens medlemmar har fått utstå attacker som höjda avgifter och fråntagna avskrivningsmöjliheter medan deras motparter fått sina avgifter sänkta och avskrivingsmöjligheter stärkta. Detta är inte rätt sätt att bygga ett jämställt och jämlikt samhälle.

Vi måste satsa på utbildning och vidareutveckling. Det måste investeras i fler utbildningsplatser, både vad gäller högskola/universitet och Komvux. Ett nytt kunskapslyft måste sjösättas för att ge folk möjligheten att få nya kunskaper och ge en säker omställning som är anpassad till arbetsmarknadens krav vad gäller utbildning och kunskaper. Även grundskolan måste få en ökad kvalité och ge våra ungdomar en bra grund att stå på inför framtiden.

Vi får inte stänga in oss i vårt eget utan måste aktivt vara en del av vår omvärld. Vi måste ta till oss globaliseringen och se den som ett verktyg för att utveckla såväl vårt eget samhälle som världen i övrigt. Tillsammans kan vi nå nya höjder och få till en bättre och mer mänsklig värld. Sverige har ett historiskt ansvar av att ta på sig medlande roller och vara en brobyggare i konflikter. Detta är något att slå vakt om och inte tappa bort.

I det goda samhället måste vi arbeta för att vår tillväxt även är ekologiskt hållbar. Vi måste arbeta för att uppnå det gröna folkhemmet. Där vi har en ansvarsfull syn på såväl våra konsumtionsvanor som vårt användande av resurser. Vi måste investera i nya hållbara energikällor för att på sikt kunna fasa ut mer miljöfarliga alternativ som olja, kol och andra fossila bränslekällor som innebär en stor påverkan på oss själva och vår natur. Vi måste flytta ansvaret från alternativa energikällor från de som idag har kärnkraften för att på så sätt få till en positiv konkurrens som på sikt ger oss nya spännande möjligheter.

I välfärdssamhället har infrastrukturen och utvecklandet av bostäder och näringslokaler en stor roll. Vi måste satsa på att utveckla spårvägar och allmän kollektivtrafik, samt se till att få en fungerande tågnäring. Där tågen går i tid och klarar av de utmaningar klimat och miljö ställer oss inför. Vi måste arbeta för att omdana statdsmiljöerna så att vi underlättar för cyklister och gångtrafikanter samt minska beroende av bilismen. Samtidigt får vi inte blunda för de delar av landet där bilen är en nödvändighet för ett hållbart levande. Att driva en bilfientlig politik kommer att kosta oss förtroende bland gles- och landsbygd.

Vi får inte svika lands- och glesbygd om vi menar allvar med att den ska vara levande. Det gäller även att ha ett sunt och ekonomiskt hållbart jordbruk där vi sätter funktionaliteten i fokus för produktionen.

Vi måste också satsa på att bygga billiga och bra bostäder för att möta det behov som finns ute i samhället.

Privatiseringarna i samhället har bidragit till att öka samhällsklyftorna både inom skola, sjukvård och omsorgen. Detta måste förändras, att se ett problem för vad det är och verka för en förändring är inte avveckling utan utveckling. Ett annat starkt argument mot privatiseringar är att kvalitén har en tendens att få stryka på foten när den ställs mot ekonomiska intressen. Att vi inte ska verka för ytterligare privatiseringar är en självklarhet, men vi måste också se över de som redan gjorts. Skolan ska inte driva av riskkapitalbolag som ser en enkel väg till stora vinster. Sjukvård och omsorg ska inte drivas med vinstintresset som huvudskäl. Tvärtom bör de verksamheter som redan privatiserats ställas inför ett krav på att 75-80% av vinsterna ska återinvesteras i verksamheten för att öka/säkerställa kvaliteten. Offentliga skattemedel ska inte gå till att finansiera privata verksamheter som inte vänder sig till alla i samhället.

Att tala till en majoritet av väljarna får aldrig innebära att vi sviker minoriteten som lever i utsatthet. Tvärtom så ska alla med, alla ska dra mot samma mål. Samtidigt behöver vi stöd från de som arbetar för att kunna hjälpa som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden. Att skattehöjningar kan bli nödvändiga är inte ett faktum vi ska backa för. Tvärtom ska vi vara ärliga och öppna med det samt förklara varför det behövs och vad vi vill uppnå med det.

Vi socialdemokrater måste förnya vår berättelse om vad vi vill göra med Sverige och hur vi vill återupprätta välfärdsstaten. Idag är det bara Sverigedemokraterna som säger sig vilja bygga upp välfärdssamhället och deras väg är inte rätt väg att gå. Vi socialdemokrater måste återta initiativet i samhällsdebatten och komma ut med vår berättelse för Sverige. Vi måste våga tro på oss själva och vara stolta över vår historia och det vi faktiskt uppnått.

Det ledarlösa partiet

Ingen har väl missat att det börjar dra ihop sig till Socialdemokraternas extrakongress och att den stora frågan i fokus är partiordförandevalet. Även om det på långa vägar inte är klart ännu börjar i alla fall slutkombatanterna utkristallisera sig. Fyra män har så att säga tagit täten, Sven-Erik Österberg, Thomas Östroos, Mikael Damberg och Tomas Eneroth, i vassen lurar dessutom Lena Sommestad och Veronica Palm. Jag tänkte ge min syn på saken och vem jag vill se som partiordförande för Sveriges största parti.

Till att börja med kommer ingen av mina två huvudfavoriter att bli valda. Pär Nuder har tydligt sagt nej, något jag beklagar. Jag vet att Nuder inte har det bästa ryktet varken inom eller utom partiet. Men när man läser hans memoarer, "Stolt, men inte nöjd"- Norstedts Förlag, så får man en annan bild av honom och en tydlig inblick i vad vårt parti skulle kunna bli.

Inte heller Charlie Hansson kommer att bli vald till partiordförande. Aldrig att rörelsen hade vågat ge huvudansvaret till en politiskt sett oerfaren 30-åring. Jag hoppas dock att man inser värdet i honom och ger honom något form av framträdande roll i partiets framtid.

Då kan vi ge oss på de kandidater som fortfarande finns kvar i racet.

Sven-Erik Österberg har jag inget mot mer än att han redan är 55 år och knappast sitter till valet 2022 som är ett outtalat karv på en ny ordförande. Dessutom är han starkt färgad av valförlusterna 2006 och 2010. Men att Österbergs kunskaper inte ska kastas bort ser jag som självklart, så någon form av roll får han inom partiet under de kommande åren.

Lena Sommestad är sympatisk och välutbildad och har inget mer än åldern och det faktum att hon inte tillhör partiets inre krets mot sig. Dock är hon själv inte, utåt sett i alla fall, intresserad av att bli partiordförande utan förordar Tomas Eneroth. Min tro är att Sommestad kommer att arbeta med att utveckla partiets idéprogram.

Thomas Östroos är väldigt förknippad med både regeringen Persson och med Mona Sahlin som en av de Rödgrönas förgrundsfigurer. Dessutom anses han vara hetsig, på gränsen till otrevlig , i debatter. Frågan är hur starkt hans stöd verkligen är. Varningsflagg för dock höjas, han har legat lågt och sånt kan betala sig väl i slutändan.

Veronica Palm är ung och har starkt stöd inom Stockholms AK. Mot henne talar dock det faktum att hon lett Stockholms Socialdemokrater till ett katatsrofval. dessutom står hon väldigt långt åt vänster i många frågor och det är aldrig lätt när man ska ena S. I mina ögon är hon en klar ministerkandidat i en Socialdemokratisk regering, men ingen valvinnare, partiordförande- eller statministerkandidat.

Vilket leder oss in på de två som mer och mer målas ut som huvudkandidater, Mikael Damberg och Tomas Eneroth. Jag har inga större problem med någon av dem. Tror båda två kan växa med uppgift, ger dock Eneroth en viss fördel på grund av att han har arbetarbakgrund samt inte kommer från Stockholm. Det som talar mot Eneroth är att han trots lång och trogen tjänst är relativt okänd. Det kan vara både till hans fördel och nackdel.

Mot Damberg näms tre stora hinder, precis som Palm är hans S-ledare från Stockholm, länet i Dambergs fall. Vilket gör att han varit med och storförlorat ett val. Dessutom ses hans som en högerkandidat och hans tid som SSU-ordförande var väl inte helt lyckad. Samtidigt är han oprövad vilket kan vara till hans fördel. Både Eneroth och Damberg kan bli för S vad Fredrik Reinfeldt var för M, kom ihåg att inte var vidare känd innan han blev partiledare.

Mitt stalltips, som enbart baserar sig på personliga åsikter och inga djupa insikter, är att det står mellan Damberg och Eneroth den 25 mars men med ett varningens finger för Ulrica Messing...

Valframgångar

I onsdags (16/2-11) blev det officiellt att jag är ett av kongressombuden för Avdelning 1 i Handels. Det innebär att jag 25-29 maj får vara med på Handels Kongress och besluta om hur Handels ska arbeta de kommande fem åren. Något som känns väldigt viktigt och hedrande. Inte minst för att det kommer att stå minst två avtalsrörelser under den perioden. Jag är väldigt glad och tacksam över förtroendet från dom som kryssade mig och jag lovar att göra mitt bästa för att företräda er på ett tillfredställande sätt.

Man mitt fackliga engagemang stannar inte där, en vecka tidigare (8/2-11) blev jag inröstad som suppleant i den lokala klubbstyrelsen på min arbetsplats. Ytterligare ett uppdrag jag med stolthet och ödmjkhet ser fram mot att ta mig an. Nu har jag ett år på mig att visa att jag är värd ett förlängt förtroende och det året tänker jag inte kasta bort.

Uppsökerivecka med Handels

Den här veckan har jag varit ut med Handels på uppsökeri. Det innebär att vi varit runt i butikerna, hos frisörerna och på lagren i Malmö, ja i hela Sverige, för att prata med medlemmar och ickemedlemmar. Vi har informerat om vad facket är, gör och står för samt om den kommande avtalsrörelsen. Vi har även försökt värva nya medlemmar, vilket gick över förväntan.

Något som dock skrämmer mig är okunnigheten kring våra avtal och vad facklig verksamhet är. Väldigt få har koll på att det är tack vare facket som OB-tillägg finns och att det är vi som ser till att det blir löneförhöjningar. Många tror nämligen att det är naturliga saker som man inte behöver kämpa för.

Det ska bli spännade att se hur nästa avtalsrörelse går till, förra året var vi ju nära strejk och mycket tyder på att avtalsrörelsen 2012 kommer att bli lika hård. Som vanligt är det OB-tillägget som kommer att stå i skottgluggen gissar jag. Sedan är frågan hur lite arbetsgivarna vill ge oss i löneökning. Förra avtalsröreslen vill dom ge oss 0%, LO tyckte 2,3% var ett bra mål, Handels fick igenom 3,2%. Det lönar sig med andra ord att ha facket, utan oss ingen högre lön och ingen OB. Just OB ville dom ta bort förra avtalsröreslen och ersätta med 100 kr mer i månaden. Då OB är i snitt 2-3000 kr, i de flesta fall ännu mer, av lönen kan ni ju själva räkna på vem som vunnit på den dealen.

Jag hoppas vi kan lösa avtalsrörelsen utan stridsåtgärder, men går det till det hoppas jag vi står endade inom LO och går ut i en storstrejk. Facket måste visa enighet och makt nu. Tillsammans är vi starka!

Facklig-politisk samverkan

Efter fjolårets katastrofval är det många inom socialdemokartin som öppet uttalar sig MOT en facklig-politisk samverkan. Man tycker att LO och SAP bör kapa sina band gå vidare på egen hand. Jag kan delvis förstå den argumentationen, endast 50% av LO-kollektivets väljare röstade på S. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att SAP en gång i tiden skapades av fackföreningsrörelsen som behövde en politisk röst som kunde föra deras talan. Klassiskt sett har arbetarörelsen alltid varit uppdelad i en facklig-, LO, och en politisk gren, SAP.

Självklart ska man inte bara se till historien för att förklara, och försvara, den facklig-politiska samverkan. Sedan valet har SAP i stort sett varit osynligt som oppositionsparti. Vi har istället skakats av interna strider och ett ledarlöst vakum i väntan på en ny partiordförande. Då har facket i många frågor tagit vår roll som opponent till regeringen. Senast i tisdags så höll Handels, SACO och Byggnads tillsammans med Arbetarrörelsen Tankesmedja en endagars konferens om sysselsättning. Bland annat mynade det ut i en väldigt intressant och läsvärd debattartikel i Aftonbladet. Där man utöver att karftigt attackera regeringens brist på en hållbar arbetsmarknadspolitik även lanserade egna förslag till hur man kan öka sysselsättning. Deras förslag till investeringar i arbetsmarkanden vore mycket bra för SAP och deras strävan efter att få fram en tydlig politik för ökad sysselsättning. Ett tydligt exempel på hur facket kan ta en tydlig politisk roll.

Vidare är jag av den åsikten att fackligt arbete alltid är av vänsterpolitisk natur. Att föra arbetarnas talan gentemot arbetsgivare och kapitalägare utmynnar direkt från arbetarrörelsens strävan att öka levnadsstandarden för arbetarna.

Självklart måste vi vara ärlig och inse att LO-kollektivet har tappat i styrka, dels till följd av att förre valt att vara medlemmar i deras förbund, dels på grund av en ökning av yrken inom tjänstemannan och servicerelaterade branscher. Men det är ingen ursäkt för att vi utan eftertanke ska ge upp ett hundraårigt samarbete som lett till både välstånd, välfärd och tillväxt. Däremot kan vi ta en diskussion om hur det facklig-politiska samarbetet ska se ut i framtiden. Men det är en helt annan diskussion än ett omedelbart avslutande.

Barnfattigdomen är en skam för Sverige!

Enligt uppgifter från Rädda Barnen lever 220.000 svenska barn i fattigdom. När det gäller barn med ensamstående, utlandsfödda föräldrar är siffrran så hög som 50%. Detta är i mångt och mycket ett resultat av Moderaternas politik. Men tyvärr är inte vi Socialdemokrater helt oskyldiga till detta, då klyftorna började växa redan under Göran Persson sista år vid makten. Men när Moderaterna och deras Allians tog över 2006 såg dom till att vidga klyftan ytterligare. Detta är inget annat än en skam för Sverige och en utveckling som MÅSTE vändas. Jag hoppas att nästa Socialdemokratiska partiordförande, vem det än må bli, gör detta till en av sina hjärtefrågor. Alla ska med, framförallt barnen!