Hur kan sex vara mer än åtta?

Inför valet 2006 upprördes sig Alliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen över den höga massarbetslösheten på 6% som man ansåg att regeringen Persson var skyldig till. Det talades om arbetslinje och slopat bidragssamhälle, allt för att öka antalet sysselsatta. Nu efter lite mer än fyra år med regeringen Reinfeldt ligger arbetslösheten stabilt kring 8%, en ökning med 2% jämfört med regeringen Persson sista år vid makten. Detta är en nivå som regeringen Reinfeldt är nöjd med, något annat kan jag inte utläsa av deras totala brist på proaktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det jag undrar, och ta nu med i beräkningen att jag är en enkel man utan högre matematisk eller ekonimisk utbildning, är hur 6% kan vara en oacceptabel massarbetslöshet medan 8% är en acceptabel nivå som leder till dynamik på arbetsmarknaden?

Njut av festen...

... snart kan den vara över.

Ingen har väl missat att Socialdemokraterna djupdyker i olika opinionsmätningar samtidigt som Moderaterna ligger stabilt över 30 %. Detta gör att många inom högern bröstar upp sig och talar om ett maktskifte. Men är det inte så att högmod går före fall? Att Socialdemokraterna i ett ledarlöst tillstånd driver fritt är inte överraskande. Om ett år, när en ny partiordförande är vald och börjar bli varm i kläderna, lär S ha hämtat in en hel del av tappet. Samtidigt kommer nog flera väljare att inse att Moderaterna inte har fler idéer för förnyelse. Ändlösa skattesänkningar leder faktiskt inte till en stark välfärdsstat. Dessutom finns alltid risken för en ny finanskris och den här gången har man inget arv från Göran Persson, i form av ett budgettöverskott, att luta sig mot. Då kommer den borgliga avvecklingspolitiken att visa sitt rätta ansikte.

Så njut av festen så länge den varar, för det är inte för evigt....

Att gå fiendens ärenden

Finns det något mer amerikaniserat parti i Sverige än Socialdemokraterna? Kanske inte så mycket politiskt som hur partiet är uppbyggt. Här finns allt från demokratiska socialister på vänsterkanten till marknadsvänliga socialliberaler precis till vänster om mitten (dom så kallade högersossarna). Det är mycket tack vare den här bredden som S varit den dominerande politiska kraften i Sverige. Man har inom partiet kunnat definera problem, och tillsammans sett till att lösa dom. I alla fall fram till 90-talet.

I SSU började under 90-talet en strid mellan två falanger, höger och vänster, som nära på tog död på ungdomsförbundet. Den striden verkar nu moderpartiet fått ärva. Sedan 90-talet har S gått mer mot mitten och accepterat flera marknadsliberala lösningar. Hur vida det är rätt eller fel i sett större perspektiv vet jag inte. Men en frukt av den vridningen är att motsättningarna inom partiet ökat och hårdnat. Där vi förut hade en givande och viktig debatt har vi idag regelrätta fejder. Detta vore kanske inte stort problem om det inte vore för det faktum att mycket av striderna förs öppet i media.

Bilden av S blir då ett parti i kris som dessutom bråkar öppet i våra kvällstidningar. Tror ni att det ger oss väljarna förtroende? Tror ni att det gör att vi framstår som en stark och trovärdig opposition genemot regeringen? Ta en titt på opinionsmätningarna så ser ni hur bra det går för oss.

Den senaste orsaken till öppen strid i partiet är den så kallade PrimeGateaffären. Då flera S-märkta konsulter på pr-firman Prime anklagades för att vara köpta av Svenskt Näringsliv. Man kan ha vilka åsikter man vill om hela affären och det är tydligt att vi behöver klara regler för hur S-märkta konsulter ska jobba i förhållande till sitt politiska uppdrag, Men att ta hela den debatten inför öppenridå och tala om uteslutningar hit och dit får mig att undra vems ärenden man går. För vem vinner på att S för ett "Rosornas krig"? Regeringen Reinfeldt som i lugn och ro kan genomföra sitt systemskifte medan vi i S riskerar att slita oss själva i stycken.

Det är dags att vi inför någon jävla ordning i det här partiet, för att citera gamle kommunistledaren CH Hermansson. Att vi har olika åsikter och syn på saker och ting skulle via en seriös debatt kunna verka till vår fördel. Vi behöver en ledare och ett ledarskap som kan ena partiet. Någon som kan få de olika sidorna att se vilka gemensamma nämnare man har och från dom bygga en ny grund att stå på.

För som det är nu går de flesta, höger- såväl som vänstersossar, fiendens ärdenden.

...

Men som tur är finns det även ljusglimtar för oss. Björn Sundin skriver lysande om det hela. Jan Eliassons debattinlägg i Aftonbladet har väl få missat? Lars Stjernqvist visar på ljusningar i landstingen. Dessutom finns det fullt av unga lovande förmågor i partiet så som Charlie Hansson, Kajsa Borgnäs, Jytte Guteland och Marika Lindgren-Åsbrink. Plus gamla rutinerade rävar som Lena Sommestad och Pär Nuder.

Facket behövs!

Det är inte bara socialdemokratin som befinner i ett turbulent tillstånd. Även fackföreningsrörelsen har det turbulent, även om det har stabiliserats det senaste året. Knappt hade Alliansen kommit till makten 2006 innan de förklarade krig mot facket. Hur ska man annars tolka deras olika beslut som på ett eller annat sätt försvagat facket. Man tog bort möjligeheten att dra av fackligt medlemskap i deklarationen, samtidigt som arbetsgivare får behålla sitt avdrag för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Sedan chockhöjde man A-kasseavgiften för flera fackförbund. Detta gjorde att fackföreningsrörelsen upplevde ett enormt medlemstapp. Folk som försvarar höjningarna påpekar gärna att facket tappat medlemmar under en lång tid innan höjningen. Det är sant, men tappaet ökade markant efter höjningen. Fackets styrka ligger i att så många som möjligt är meldemmar i ett förbund, minskar man medlemsantalet försvagar man  fackets makt och förhandlingsposition.
Till det kan vi lägga att arbetsmiljöverket tappat en fjärdedel av sina inspektörer för arbetsmiljö och säkerhet på arbetsplatserna under 2010. Samma år avled 55 personer på svenska arbetsplatser. Vi kommer aldrig att få veta hur många av dom som varit i livet om man behållit alla inspektörer, men min gissning är att summan dödsoffer varit lägre.

Det här är en meveten startegi och inget annat än en ren krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen av vår Moderatledda regering. För samtidigt som de försvagar våra fackliga rättigeheter stärker de motparten, arbetsgivarna vilket i sin tur försvagar den svenska modellen som gett oss både trygg tillväxt och stabil välfärd.

För hur mycket av det du fått i förmåner på din arbetsplats tror du att du skulle ha fått utan fackets hjälp? Tror du att du hade haft en bra lön, schyssta villkor och en trygg arbetsmiljö? Nu lägger säkert någon till att dom minsann aldrig varit med i facket, men ändå fått allt det där. Sant, för att arbetsgivaren inte vågot gå mot kollektivavtalen. Hade inte facket förhandlat fram bra förmåner för sina medlemmar hade inte heller de icke kollektivanslutna fått några fördelar. Det är nämligen så att det som facket har förhandlat fram under drygt 100 år kommer alla till goda.

Summan är enkel, utan facket ingen löneökningar, inga förmåner, inga försäkringar och så vidare....

Slutsatsen är enkel, facket behövs!

Jag har sett framtiden

Just nu råder det som bekant rosornas krig för fullt inom Socialdemokraterna. Lite tråkigt att vi inte kan lösa saker intern i partiet utan måste springa till media med allt. Den största frågan är ju vem som ska efterträda Mona Sahlin som partiordförande. Många namn har nämnts och föreslagits, många har känt sig manade att tacka nej medan andra är så sugna på posten att deras avvaktande inställning får ett löjes skimmer över sig.

Därför är det uppfriskande att Värmdöpolitikern Charlie Hansson blivit nominerad och dessutom vågar visa sin uppskattning för nomineringen. Hansson är IT-enterprenör och socialdemokratisk fritidspolitiker. Hans bakgrund målar upp en spännande berättelse och visar på välfärdssamhället styrka. Hans mamma gick mellan arbetslöshet och ströjobb på dagis och som städare. Hans pappa var bilmeknaiker innan han valde att leva sitt liv utanför samhället som hemlös. Hansson har under hela sin uppväxt haft driv och framåttänkande. Hans livsberättelse visar att vem som helst kan lyckas, oavsett bakgrund, bara rätt förutsättningar finns.

När det gäller förutsättningar är den personliga drivkraften självklart viktig. Men minst lika viktigt är att samhället har förmåga att ge alla invånare möjligheterna till självförverkligande. Därför är kampen mot det växande klassamhället så viktig och det är här Charlie Hansson inger såväl hopp som förtroende. Läser man hans idépolitiska program så finns det mycket man kan skriva under på.

Trots att han gjort en klassresa och i dag betraktas som IT-miljonör ser han sig själv som Socialdemokrat och står till vänster inom partiet. Jag tror att Charlie Hansson kan vara precis den injektion som Socialdemokratin behöver för att kunna spotta upp sig igen. Hansson kan ge vår nya sanhällsberättelse trovärdighet och substans.

Det enda jag ser som kan ligga Hansson i fatet är hans ålder och att han inte varit med så länge i partiet. Jag hoppas dock att dessa två saker ska kunna förbises och att Socialdemokraterna på sin extra kongress i mars vågar ta ett modigt steg ut i det okända. För jag tror det kan sluta mycket lyckligt.

Jag har nämligen sett framtiden och dess namn är Charlie Hansson.

Stefan Hannas bravader

Ingen har väl missat Uppsalapolitikern Stefan Hannas (c) framfart på nätet. Från sin semester i Thailand har Hanna lyckats skapa rubriker i såväl lokalpressen som i rikspressen. Hanna tyckte först att överviktiga skulle betala mer i skatt än normalviktiga, exakt hur det skulle gå till kunde han dock inte förklara. Hans nästa förslag var att "bidragsfuskare" skulle kläs i hyenadräkter och stå i skam vid köpcentrum. Detta efter att de först fått avtjäna fängelsestraff samt betala tillbaka de bidrag de "fuskat" till sig. Det gick så långt att många trodde hans blogg var kapad, något han själv förnekar när han varit i kontakt med partiets företrädare i Uppsala.

Tittar man på Hannas två senaste kontroverser är det lätt att bryta ner dom. Att kollektivt beskatta en grupp människor är, bortsett från att det är rent moraliskt föraktligt, praktiskt omöjligt. Hur ska du hålla koll på vem som väger för mycket, skatt på BMI skulle ju lika väl drabba extremt vältränade som får en hög BMI p.g.a sin muskelmassa. Dessutom kan det ju hända att man tappar extremt mycket i vikt väldigt snabbt, hur räknar man ut skatten då? Eller för man skatteåterbäring? Nej, det förslag slänger vi i papperskorgen. Vill man komma åt övervikten i landet bör man kanske börja i skolan mer fler och roligare gymnastiktimmar.

Hans andra förslag faller även det på rent moraliska grunder, skampålen är avskaffad i Sverige. Dessutom är det i strid med grundlagen att dubbelbestraffa någon, har du avtjänat ditt straff är du fri i statens ögon. Att lägga på ytterligare ett straff är inte möjligt i dagens Sverige.

Men med en sådan motståndare borde Uppsalas socialdemokrater tämligen enkelt ta hem debatterna i kommunfullmäktige och det ser jag inget fel i...

Ring klocka, ring!

Så ljöd orden i Stockholm i natt. Men de senaste 8 åren har jag inte varit "på plats". Kärleken ledde mig till Malmö och här har jag verkligen hittat hem. Skillnaderna mellan Malmö och Stockholm är stora, men det kan vi återkomma till en annan dag.

Jag blev socialdemokrat för att jag tror på det goda samhället! Ett samhälle där alla har ett egenvärde, där vi aktivt tar hand om dom som är gamla, sjuka eller arbetslösa. Ett jämställt samhälle med en jämlikt tillväxt och rättvis fördelning. Ett samhälle som arbetar mot orättvisor, fattigdom och social utslagning.

Jag vill se ett grönt folkhem byggt på starka och sunda värderingar. Ett samhälle där demokrati och upplysning ger individen frihet och trygghet. En individuell frihet i en kollektiv gemenskap ger oss människor de verktygen vi behöver för att förverkliga oss själva.

Jag tror att Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti är det bästa alternativet för att nå fram till ett sådant samhälle!

På den här bloggen kommer jag att skriva om hur jag ser på vägen till det goda samhället, socialdemokratins framtid, fackligt arbete samt politik i allmänhet. Jag hoppas kunna inspirera till såväl debatt som dialog.