Jag är en av dom som inte finns...

Nej, det är inget existentiellt flumsnack utan en tankegång kring att många påstår att det inte existerar någon arbetarklass längre. Det kommer både från höger, och mer överraskande, från personer inom socialdemokratin.  Det beror mycket på hur man ser det, ur en ren marxistisk synpunkt är alla som inte äger sina produktionsmedel arbetarklass. Vilket rent krasst omfattar en majoritet av alla som arbetar i Sverige idag. Så långt vill jag inte gå. Däremot är det inte sant att arbetarklassen inte existerar längre, men vi har bytt skepnad. Många ser sig som arbetarklass på jobbet men som medelklass privat.

Jag arbetar på ett färskvarulager och det är så nära ett klassisk kneg du kan komma. Det är tungt, skitigt och stundtals väldigt stressigt. Men det är samtidigt välbetalt, något som man kanske inte förknippar med klassisk arbetarklass. Att vi tjänar bra beror i mångt och mycket på att vi har, och alltid har haft, en stark facklig organisation på jobbet. Dessutom har vi en bra facklig anslutning bland arbetarna på golvet, 77%. Samtidigt har denna facklig kamp lett till att många av mina arbetskamrater har råd att bo i hus eller bostadsrätt, ha två bilar och åka på semester utomlands upp till ett par gånger per år. Med andra ord, ett rätt typiskt medelklassliv, samtidigt som jobbet är ett riktigt knegaryrke.

Jag inbillar mig att detta inte är ett ovanligt scenario i dagens Sverige. Vi är gynnade i att fortfarande ha en starkt facklig tradition på jobbet, vilket gör att vi kan möta företaget med tyngd och trovärdighet. Så är det inte på alla arbetsplatser i dag har jag förstått. Framförallt är detta illa för arbetare inom lager, industri, vård, omsorg och liknande yrken. Det medför att skillnaderna mellan arbetare och medelklass riskerar att öka igen och bli tydligare än vad dom är idag.

Framtidens utmaningar ligger i att åter hitta tillbaka till ett fungerande välfärdsbygge och inte det tvåtredjedelssamhälle vi håller på att få i Sverige idag. Så kom inte att säg att arbetareklassen inte längre finns, vi har bara ändrat utseende och minskat avståndet till tjänstemännen. Men utan oss stannar samhället, precis som det stannar utan tjänstemännen. Ett fungerande välfärdsamhälle kräver både klassresor och fungerande symbios och i detta mina vänner ligger framtidens stora utmaning för Socialdemokraterna, LO och hela Sverige.

Den som inte minns sitt förflutna är dömd att upprepa det...

Jag är ingen klassisk sosse!

Jag är ingen klassisk sosse, som är mer eller mindre född in i partiet. Jag blev medlem i partiet inför valet 2010 och är alltså inte skolad i Unga Örnar och SSU. Tvärtom var jag i tonåren medlem i först MUF och sedan LUF. Jag växte dessutom upp i en familj där sossekritiken var stark, den övergick kanske aldrig i rent hat, men populära var sossarna inte hemma. Därför är jag i dag sosse av egen vilja, något jag kommit fram till genom att rannsaka mig själv och mina tidigare politiska val.

Framförallt var det genom mitt fackliga engagemang som jag blev sosse, när jag började se sammanhangen i samhällets utveckling, arbetarrörelses insatser och vad det betytt för min egen vardag. Det sägs ofta, lite föraktfullt, att är an inte sosse under 30 är man hjärtlös men fortsätter man vara det efter 30 är man hjärnlös. Jag håller av förklarliga skäl inte med om detta. Tvärtom är de först när jag började jobba och tjäna bra med pengar som jag insåg fördelarna med den socialdemokratiska skatte- och fördelningspolitiken.  Först då började jag förstå hur allt hängde samman.

Självklart kan jag idag ångra att jag inte hittade min ideologiska grund tidigare i livet, men samtidigt har jag erfarenheter av politik, studier och yrkesliv jag inte vill vara utan och detta fick mig att inse att det är i Socialdemokraterna och inom socialdemokratin som jag hör hemma och har min politiska hemvist.  Dessutom ser jag en fördel av att inte vara född in i rörelsen. Jag saknar många av de ideologiska skygglappar som många äldre sossar har. Jag är inte heller den som är rädd för att stötta mig med överhögheten. Eftersom jag inte har några gamla lojalitetsband att ta hänsyn till vågar jag stå för mina åsikter och vågar säga saker som kan uppfattas som obekväma. Jag har inte heller något välavlönat förtroendeuppdrag att slå vakt om. Men det gör mig varken till mer eller mindre sosse än som varit med i partiet sedan födelsen, jag har bara andra perspektiv.