Jag är en av dom som inte finns...

Nej, det är inget existentiellt flumsnack utan en tankegång kring att många påstår att det inte existerar någon arbetarklass längre. Det kommer både från höger, och mer överraskande, från personer inom socialdemokratin.  Det beror mycket på hur man ser det, ur en ren marxistisk synpunkt är alla som inte äger sina produktionsmedel arbetarklass. Vilket rent krasst omfattar en majoritet av alla som arbetar i Sverige idag. Så långt vill jag inte gå. Däremot är det inte sant att arbetarklassen inte existerar längre, men vi har bytt skepnad. Många ser sig som arbetarklass på jobbet men som medelklass privat.

Jag arbetar på ett färskvarulager och det är så nära ett klassisk kneg du kan komma. Det är tungt, skitigt och stundtals väldigt stressigt. Men det är samtidigt välbetalt, något som man kanske inte förknippar med klassisk arbetarklass. Att vi tjänar bra beror i mångt och mycket på att vi har, och alltid har haft, en stark facklig organisation på jobbet. Dessutom har vi en bra facklig anslutning bland arbetarna på golvet, 77%. Samtidigt har denna facklig kamp lett till att många av mina arbetskamrater har råd att bo i hus eller bostadsrätt, ha två bilar och åka på semester utomlands upp till ett par gånger per år. Med andra ord, ett rätt typiskt medelklassliv, samtidigt som jobbet är ett riktigt knegaryrke.

Jag inbillar mig att detta inte är ett ovanligt scenario i dagens Sverige. Vi är gynnade i att fortfarande ha en starkt facklig tradition på jobbet, vilket gör att vi kan möta företaget med tyngd och trovärdighet. Så är det inte på alla arbetsplatser i dag har jag förstått. Framförallt är detta illa för arbetare inom lager, industri, vård, omsorg och liknande yrken. Det medför att skillnaderna mellan arbetare och medelklass riskerar att öka igen och bli tydligare än vad dom är idag.

Framtidens utmaningar ligger i att åter hitta tillbaka till ett fungerande välfärdsbygge och inte det tvåtredjedelssamhälle vi håller på att få i Sverige idag. Så kom inte att säg att arbetareklassen inte längre finns, vi har bara ändrat utseende och minskat avståndet till tjänstemännen. Men utan oss stannar samhället, precis som det stannar utan tjänstemännen. Ett fungerande välfärdsamhälle kräver både klassresor och fungerande symbios och i detta mina vänner ligger framtidens stora utmaning för Socialdemokraterna, LO och hela Sverige.

Den som inte minns sitt förflutna är dömd att upprepa det...

Jag är ingen klassisk sosse!

Jag är ingen klassisk sosse, som är mer eller mindre född in i partiet. Jag blev medlem i partiet inför valet 2010 och är alltså inte skolad i Unga Örnar och SSU. Tvärtom var jag i tonåren medlem i först MUF och sedan LUF. Jag växte dessutom upp i en familj där sossekritiken var stark, den övergick kanske aldrig i rent hat, men populära var sossarna inte hemma. Därför är jag i dag sosse av egen vilja, något jag kommit fram till genom att rannsaka mig själv och mina tidigare politiska val.

Framförallt var det genom mitt fackliga engagemang som jag blev sosse, när jag började se sammanhangen i samhällets utveckling, arbetarrörelses insatser och vad det betytt för min egen vardag. Det sägs ofta, lite föraktfullt, att är an inte sosse under 30 är man hjärtlös men fortsätter man vara det efter 30 är man hjärnlös. Jag håller av förklarliga skäl inte med om detta. Tvärtom är de först när jag började jobba och tjäna bra med pengar som jag insåg fördelarna med den socialdemokratiska skatte- och fördelningspolitiken.  Först då började jag förstå hur allt hängde samman.

Självklart kan jag idag ångra att jag inte hittade min ideologiska grund tidigare i livet, men samtidigt har jag erfarenheter av politik, studier och yrkesliv jag inte vill vara utan och detta fick mig att inse att det är i Socialdemokraterna och inom socialdemokratin som jag hör hemma och har min politiska hemvist.  Dessutom ser jag en fördel av att inte vara född in i rörelsen. Jag saknar många av de ideologiska skygglappar som många äldre sossar har. Jag är inte heller den som är rädd för att stötta mig med överhögheten. Eftersom jag inte har några gamla lojalitetsband att ta hänsyn till vågar jag stå för mina åsikter och vågar säga saker som kan uppfattas som obekväma. Jag har inte heller något välavlönat förtroendeuppdrag att slå vakt om. Men det gör mig varken till mer eller mindre sosse än som varit med i partiet sedan födelsen, jag har bara andra perspektiv.

Jag gillar både Håkan Juholt och Anders Johansson, är det ok?

Frågan i överskriften ställdes på Facebook i veckan. Mitt instinktiva svar då var: "Ja, det tycker jag. Är inne på samma linje." Det tycker jag fortfarande, jag ser båda två som bra företrädare för Socialdemokraterna.

Håkan Juholt är en underbar visionär, retoriker och inspiratör som lagt en klart ideologisk kurs som jag till största del ställer upp på. Han är en sann människovän som på ett äkta sätt brinner för att träffa folk, lyssna på folk och med en verklig vilja att göra deras vardag bättre. Samtidigt är han impulsiv, skjuter ofta från höften och upplevs som svajig i många frågor. Han har vissa brister som måste rättas till eller i alla fall hållas i schack. Men jag upplever det som att han är på rätt väg, och jag tror mycket väl att han kommer vinna i populäritet.

Anders Johansson har som kommunalråd i Sigtuna lyckats vinna val, över 42% 2010, något Socialdemokraterna har haft svårt med i Stockholmsområdet. Han gör det dessutom med klassisk socialdemokratisk politik, praktisk och pragmatisk. Samtidigt upplevs han av många som en "högersosse" och/eller "stockholmssosse". Det gjorde att han hans numer klassisk SMS fick ett stort genomslag i media. Jag är inte speciellt upprörd över hans kritik, eller att han skicka SMS med kritiken. Det jag blir förbannad över är att någon valde att läcka SMS:et till media. Denna någon kan inte ha haft ett annat syfte än att skada partiet.

Men tack vare både Juholts och Johanssons agerande, Juholt återhållsam i sina svar medan Johansson rakryggad och ärligt i sina åsikter, blev det aldrig den katastrof det kunnat bli. Juholt själv verkar vara den som tagit det på allra bästa sätt, jag får en känsla av att han uppskattar kritik när den läggs fram rakt och ärligt.

Samtidigt visar debatt och diskussionen efter hela affären att vi har mycket att arbeta med i vårt parti. Många sår ligger öppna och blottas så fort någon har en avvikande åsikt. Jag kan bli så irriterad på äldre socialdemokrater som tror att dom har ensamrätt på att bedöma vem som är äkta sosse och vem som inte hör hemma i partiet. Jag blir upprörd över de krav på att Johan Westerholm, Peter Högberg, Anders Johansson och Jonas Morian ska lämna partiet. Har vi verkligen inte högre i tak inom vårt parti?

Jag håller absolut inte med nämda kvartett i allt dom tycker, men jag ser alla som företrädare för Socialdemokraterna och kommer att försvara deras rätt att uttrycka sig med all min kraft och energi, På samma sätt kommer jag att försvara deras kritikers, med Bengt Silverstrand i frontlinjen, rätt att ifrågasätta dem. Däremot kommer jag aldrig att ställa upp på uteslutnings- och avgångskrav. Där drar jag min gräns.

Det roliga är att just dom som pratar mest om att hålla ihop partiet och inte vill se någon form av kritik ofta är dom som driver kraven på uteslutning och avhopp. Att vara en kärleksfull kritiker är inte att viljelöst följa allt, det är att våga ifrågasätta, att våga ompröva gamla teser och framförallt är det att säga ifrån när man tycker något är fel. Först när vi tillåter en levande debatt inom partiet kan vi fokusera på att få ut vår politik, och först då kan vi vinna val på egen kraft.

Det ena utesluter inte det andra...

Den senaste turbulensen kring Håkan Juholts boende och den ersättning som utgått visade sig vara en dåligt uppbyggd story. Hade Aftonbladet tagit sig tid att resercha ordentligt hade dom inte haft något underlag för artikeln och det drev den ledde till. Att Aftonbladet dessutom verkar ha haft en dold agenda bakom hela förfarandet gör inte saken bättre. I radioprogramet "Medierna"" i P1 sägs det att chefredaktören Jan Helin och en reporter pratat om att det hoppats på Juholts avgång. Ville Aftonbladet avsätta Juholt? Hur objektiva är Aftonbladet? Detta har i sin tur utlöst en debatt inom Socialdemokraterna om att allt är medias fel och eventuellt att vissa falanger inom partiet är inblandade. Andra anser att media inte begått något fel men att vi måste pratat om politikernas frikostiga ersättningar.

Min åsikt i ämnet är att vi måste prata om både och. Aftonbladet har visat prov på ett väldigt sviktande omdöme, precis som dom gjorde under hela affären med Sven-Otto Littorin. Kort sagt, de har några lösa trådar som dom väljer att bygga en story på. En story som sedan faller platt vilket får AB att gå i försvarsställning istället för att öppet möta kritiken och ta på sig sin rättmätiga skuld i det hela. Det är i sig allvarligt men inte överraskande. Media, och framförallt kvällstidningarna, ser sig gärna som allsmäktiga. Man är både jury, domare och bödel samt står över allt som är rimligt. Kring detta behöver vi en diskussion.

Samtidigt har hela affären avslöjat att det tvivelaktiga regelverk som finns kring våra politikers ersättningar för boende och resor. Här behövs det en ordentlig sanering. Är det rätt att en person med 144.000 i månadslön får ersättning för en övernattningslägenhet? Är det rimligt att politikerna själva beslutar om vilka ersättningar dom ska ha? Vidare behövs det ett förnyat regelverk, det bevisar Juholts, Annie Lööfs och Erik A. Anderssons utbetalningar.

Med andra ord, det ena behöver inte utesluta det andra. Vi måste våga diskutera både AB och politikernas ersättningar. Båda frågorna är tvivelaktiga och lätta att ifrågasätta!

Varför detta sossehat?

Vad är det med oss Socialdemokrater som framkallar ett sådant hat mot oss? Ett hat som bland annat kostat Sverige en statsminister och en utrikesminister, och nu kostade Norge närmare 70 unga socialdemokrater livet? Att hatet mot Socialdemokraterna finns inom extrema grupper, både till höger och vänster, är en sak. Vi står trots allt för värden som dom inte förlikar sig med. Men även bland demokratiska partier finns det ett starkt hat mot oss. När jag i min ungdoms oförstånd var medlem i MUF, var det vanligt att folk på våra fester sjöng nidvisor om Olof Palme och nära på hyllade mordet på honom. Detta var ett av de största skälen till att jag lämnade MUF. Se på Centerpartiet, med Maud Olofsson och Eskil Erlandsson i spetsen, som ofta talar starkt nedsättande om sosseriet och sossar. Vad är det vi vill som är så hemskt?

Vad är det som är så hemskt med att vilja ha ett tryggt och rättvist samhälle, som för all del kan innebära ett större skatteuttag, ställt mot ett klassamhälle med ökade klyftor och en omänsklig behandling av sjuka, gamla och utslagna? Kan någon ens ge ett vettigt svar på den frågan?

Varför detta starka hat mot oss Socialdemokrater?

Hoppet har återvänt

Håkan Juholts tal i Almedalen blåste bort mycket av tvivlet inom arbetarrörelsen och får oss alla att känna nytt hopp. Juholt levererade ett ideologiskt laddat tal som nådde ut långt bortom partigränsen, bortsett från Expressens och DN's ledarsidor som är förlorade i sin dimma av sossehat. Han pekade ut flera områden som vi sossar måste återta för att upplevas som relevanta. Framförallt jobben och arbetsmiljön är tunga pusselbitar som vi faktiskt kan vinna bara på att vara tydliga. Det känns i luften att något är på gång. En återuppväckt socialdemokrati står mot en tröttkörd och idéfattig Allians.

Där Håkan Juholt står stadig och framåtblickande känns Fredrik Reinfeldt trött och bitter, Anders Borg för upptagen av myten om sig själv, Jan Björklund verkar mest förbannad för att vi inte för fler krig, Maud Olofsson gråter krokodiltårar och Göran Hägglund är mest nervös och intetsägande. Kort sagt vi är på gång och ni har långt ifrån sett slutet på vårt återtåg. Socialdemokraterna är Sveriges största parti, vi har flest medlemmar och störst väljarstöd, trots att det varit nere på rekordlåga nivåer och vänt.

Men mycket finns kvar att göra, vi kan långt ifrån sätta oss ner med armarna i kors. Tvärtom måste vi fortsätta med upprepningar, konkretiseringarna och en offensiv och proaktiv politik. Men vi är på rätt väg och det kan ingen ta ifrån oss.

Nyval, hot eller möjlighet?

Fredde är sur, Fredde är bekymrad, Fredde är på det hela taget inte nöjd med tillvaron för tillfället. Allt började ju så bra, 2006 vann hans allians valet och fick bilda en majoritetsregering. Det gjorde att dom kunde sätta igång och reformera det svenska samhället efter sin egen agenda och sina visioner. 2010 lyckades Fredde med konststycket att bli omvald som statsminister, men trots att Alliansen ökade sina röster tappade man sin majoritet i och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nu har det inte gjort så mycket då SD i 9 fall av 10 agerar på ett sätt som gynnar regeringen. Det är en av orsakerna till att Fredde inte är glad, han vill inte sammankopplas med SD. För att motverka detta smetar han gärna SD på oppositionen, framförallt på Socialdemokraterna och Håkan Juholt.

Har han något skäl för detta? Nej det tycker jag inte, det är sant att Fredde förlorat några tunga omröstningar då SD valt att rösta med den samlade oppositionen, men något organiserat sammarbete har det aldrig varit tal om. Ändå står Fredde i TV och är bitter. Oppositionen lägger sig ju inte platt fär honom, dom har fräckheten att driva en egen politiks linje som går stick i stäv med regeringens. Detta gör att Fredde nu börjar "hota" med nyval.

Varför väljer Fredde att göra det, han är ju känd som en fegis och ett nyval riskerar ju att beröva Alliansen på akten? Det Fredde försöker göra, eller han rådgivare om vi ska vara ärliga, är att skjuta över allt ansvar på oppositionen. Fredde vill nämligen visa att han är en ansvarsfull politiker som känner för Sveriges bästa. Samtidigt som han vill framställa oppositionen, främst då Socialdemokraterna och Håkan Juholt, som oansvariga och oseriösa. Vän av ordning kan ju tycka, och bör så, att eftersom Fredde faktiskt är vår regeringschef så ligger ansvaret hos honom. Vill han föra en ansvarfull politik bör han kanske söka efter blocköverskridande lösningar eller bjuda in SD till överläggningar. Trots allt är det hans uppgift som regeringschef att föra en politik som gynnar alndet, klarar han inte bör han överväga att avgå och utlysa nyval.

Men ansvaret kommer alltid att ligga hos Fredde, inte hos Juholt, inte hos Jimmie Åkesson och aldrig hos media!

Därför är jag Socialdemokrat!

Jag blev socialdemokrat för att jag tror på det "goda samhället". Ett samhälle där alla hör hemma, där vi tar hand om våra gamla, sjuka och arbetslösa. Ett samhälle som aktivt arbetar för att utrota fattigdom, ojämlikhet och orättvisor. Ett samhälle som gemensamt arbetar mot jämlikhet, jämställdhet och frihet. Ett samhälle där dom som har mycket delar med sig till dom som har lite. Där resurserna fördelas på ett rättvist sätt så att alla får ett drägligt liv.

Jag är inte ute efter det klasslösa samhället, för jag tror att det är en utopi. Jag arbetar för ett samhälle där alla har det bra, om någon sedan har det bättre än bra må så vara, men ingen ska ha det sämre än bra. Endast i ett samhälle uppbyggt efter franska revolutionens principer, frihet, jämlikhet och broderskap kan man uppnå detta. Ett upplyst samhälle som ser alla människors bästa och deras potential. Ett samhälle som satsar på utbildning, fortbildning och sysselsättning för alla.

Jag vill aldrig höra orden fattigdom, utanförskap eller utförsäkringar igen. Detta är inte bara ord utan företeelser som inte ska få finnas i ett modernt välfärdssamhälle. Ett samhälle där vården finns för de behövande och inte för de betalande. I ett välfärdssamhälle håller vården hög klass, skolan utbildar för framtiden, äldrevården bygger på värdighet. I ett välfärdssamhälle har vi ett socialförsäkringssystem värt namnet och som ger de sjuka och utslagna en trygghet. I ett välfärdssamhälle har vi ett rehabiliteringssystem som rehabiliterar och habiliterar istället för att utförsäkra folk. Vi måste även inse att det finns människor som aldrig kommer att återkomma i arbetslivet, dom får vi inte svika. Samma sak med som kan återkomma men har en lång väg dit. Välfärdssamhället får aldrig svika dom i behov av stöd och vård.

Att vi i Sverige idag har barn som lever i fattigdom är inget annat än ett stort underbetyg åt samhällets alla instanser. Detta är ett stort svek de som kanske behöver vårt stöd mest, barnen. Här måste samhället ta sitt ansvar och ge dessa barn och deras familjer det stöd dom behöver för att ta sig ur misären.

I det goda samhället ska a-kassan vara en inkomstförsäkring för dom som av olika anledningar saknar ett arbete. Att målet med a-kassan är att den ska vara en omställningsförsäkring håller jag med om, men innan vi talar om ersättningsnivåer och längden på ersättning måste vi lösa sysselsättningsfrågan. Så länge det finns fler personer i behov av ett arbete än det finns lediga anställningar kan vi inte tidsbestämma arbetslöshetsersättning. För att nå till en nivå med full sysselsättning behöver vi en ansvarsfull näringspolitik som syftar till att ge en jämlikt tillväxt och riktiga anställningar med riktiga löner. Först när det är uppnått kan vi gå vidare och diskutera förändringar och förbättringar av a-kassan.

I ett modernt välfärdssamhälle bör mångfalden ses som en tillgång och inte ett hot. Samtidigt måste vi ha en fungerande integration där nyanlända så fort som möjligt blir en del av samhället via arbete eller studier. På så sätt vinner alla, välfärdens tryggas, människovärdet stärks och språket kommer mer eller mindre av sig själv. Det sista vi ska göra är att låsa in människor i förvaring oavsett som det är förläggningar, slussar eller underprivilegierade förorter. Detta om något skapar ett utanförskap och är en grogrund för främlingsfientlighet, missförstånd och kriminalitet. Vi måste sluta se problemområden som etniska konflikter och istället se dem i sitt rätta sammanhang, det är sociala samhällsproblem och inget annat. En social upprustning är viktig för hela samhället och ett led i sträva mot full sysselsättning och ett ökat människovärde.

För att nå god tillväxt och full sysselsättning måste vi inse att samhället har förändrats. Mycket av det vi tagit för givet har förändrats. Mycket av framtidens jobb ligger i småföretagen och därför måste även småföretagare erbjudas ett fullgott socialförsäkringskydd. Samtidigt får vi inte svika de storskaliga verksamheter som finns kvar här. Vi måste ha en ansvarsfull näringspolitik som syftar till utveckling och tillväxt. Att staten ska gå in och sponsra verksamheter som riskerar att låsa individer i låglöneyrken är inte rätt. Därför måste vi socialdemokrater ta initiativ till en diskussion hur vi ska möta den nya tidens utmaningar var gäller jobb, fritid och tidsbrist.

Ungdomsarbetslösheten är något som inte hör ett välfärdssamhälle till och den är oroande hög. Men det innebär inte att vi ska ta ifrån ungdomarna alla arbetsrättsliga skyddsnät och öppna upp för oseriöst utnyttjande. Vi måste hitta lösningar inom den rådande svenska modell som fungerar på ett utmärkt sätt så länge den inte utsätts för orättvisa attacker.

Vi måste verka för att stärka arbetsrätten, arbetsmiljölagstiftningen samt ge rättvisa förhållanden för vår fackliga verksamhet. I dagens Sverige har vi en regering som fullt medvetet försvagat fackets ställning gentemot arbetsgivarna. Även fackförbundens medlemmar har fått utstå attacker som höjda avgifter och fråntagna avskrivningsmöjliheter medan deras motparter fått sina avgifter sänkta och avskrivingsmöjligheter stärkta. Detta är inte rätt sätt att bygga ett jämställt och jämlikt samhälle.

Vi måste satsa på utbildning och vidareutveckling. Det måste investeras i fler utbildningsplatser, både vad gäller högskola/universitet och Komvux. Ett nytt kunskapslyft måste sjösättas för att ge folk möjligheten att få nya kunskaper och ge en säker omställning som är anpassad till arbetsmarknadens krav vad gäller utbildning och kunskaper. Även grundskolan måste få en ökad kvalité och ge våra ungdomar en bra grund att stå på inför framtiden.

Vi får inte stänga in oss i vårt eget utan måste aktivt vara en del av vår omvärld. Vi måste ta till oss globaliseringen och se den som ett verktyg för att utveckla såväl vårt eget samhälle som världen i övrigt. Tillsammans kan vi nå nya höjder och få till en bättre och mer mänsklig värld. Sverige har ett historiskt ansvar av att ta på sig medlande roller och vara en brobyggare i konflikter. Detta är något att slå vakt om och inte tappa bort.

I det goda samhället måste vi arbeta för att vår tillväxt även är ekologiskt hållbar. Vi måste arbeta för att uppnå det gröna folkhemmet. Där vi har en ansvarsfull syn på såväl våra konsumtionsvanor som vårt användande av resurser. Vi måste investera i nya hållbara energikällor för att på sikt kunna fasa ut mer miljöfarliga alternativ som olja, kol och andra fossila bränslekällor som innebär en stor påverkan på oss själva och vår natur. Vi måste flytta ansvaret från alternativa energikällor från de som idag har kärnkraften för att på så sätt få till en positiv konkurrens som på sikt ger oss nya spännande möjligheter.

I välfärdssamhället har infrastrukturen och utvecklandet av bostäder och näringslokaler en stor roll. Vi måste satsa på att utveckla spårvägar och allmän kollektivtrafik, samt se till att få en fungerande tågnäring. Där tågen går i tid och klarar av de utmaningar klimat och miljö ställer oss inför. Vi måste arbeta för att omdana statdsmiljöerna så att vi underlättar för cyklister och gångtrafikanter samt minska beroende av bilismen. Samtidigt får vi inte blunda för de delar av landet där bilen är en nödvändighet för ett hållbart levande. Att driva en bilfientlig politik kommer att kosta oss förtroende bland gles- och landsbygd.

Vi får inte svika lands- och glesbygd om vi menar allvar med att den ska vara levande. Det gäller även att ha ett sunt och ekonomiskt hållbart jordbruk där vi sätter funktionaliteten i fokus för produktionen.

Vi måste också satsa på att bygga billiga och bra bostäder för att möta det behov som finns ute i samhället.

Privatiseringarna i samhället har bidragit till att öka samhällsklyftorna både inom skola, sjukvård och omsorgen. Detta måste förändras, att se ett problem för vad det är och verka för en förändring är inte avveckling utan utveckling. Ett annat starkt argument mot privatiseringar är att kvalitén har en tendens att få stryka på foten när den ställs mot ekonomiska intressen. Att vi inte ska verka för ytterligare privatiseringar är en självklarhet, men vi måste också se över de som redan gjorts. Skolan ska inte driva av riskkapitalbolag som ser en enkel väg till stora vinster. Sjukvård och omsorg ska inte drivas med vinstintresset som huvudskäl. Tvärtom bör de verksamheter som redan privatiserats ställas inför ett krav på att 75-80% av vinsterna ska återinvesteras i verksamheten för att öka/säkerställa kvaliteten. Offentliga skattemedel ska inte gå till att finansiera privata verksamheter som inte vänder sig till alla i samhället.

Att tala till en majoritet av väljarna får aldrig innebära att vi sviker minoriteten som lever i utsatthet. Tvärtom så ska alla med, alla ska dra mot samma mål. Samtidigt behöver vi stöd från de som arbetar för att kunna hjälpa som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden. Att skattehöjningar kan bli nödvändiga är inte ett faktum vi ska backa för. Tvärtom ska vi vara ärliga och öppna med det samt förklara varför det behövs och vad vi vill uppnå med det.

Vi socialdemokrater måste förnya vår berättelse om vad vi vill göra med Sverige och hur vi vill återupprätta välfärdsstaten. Idag är det bara Sverigedemokraterna som säger sig vilja bygga upp välfärdssamhället och deras väg är inte rätt väg att gå. Vi socialdemokrater måste återta initiativet i samhällsdebatten och komma ut med vår berättelse för Sverige. Vi måste våga tro på oss själva och vara stolta över vår historia och det vi faktiskt uppnått.

Det ledarlösa partiet

Ingen har väl missat att det börjar dra ihop sig till Socialdemokraternas extrakongress och att den stora frågan i fokus är partiordförandevalet. Även om det på långa vägar inte är klart ännu börjar i alla fall slutkombatanterna utkristallisera sig. Fyra män har så att säga tagit täten, Sven-Erik Österberg, Thomas Östroos, Mikael Damberg och Tomas Eneroth, i vassen lurar dessutom Lena Sommestad och Veronica Palm. Jag tänkte ge min syn på saken och vem jag vill se som partiordförande för Sveriges största parti.

Till att börja med kommer ingen av mina två huvudfavoriter att bli valda. Pär Nuder har tydligt sagt nej, något jag beklagar. Jag vet att Nuder inte har det bästa ryktet varken inom eller utom partiet. Men när man läser hans memoarer, "Stolt, men inte nöjd"- Norstedts Förlag, så får man en annan bild av honom och en tydlig inblick i vad vårt parti skulle kunna bli.

Inte heller Charlie Hansson kommer att bli vald till partiordförande. Aldrig att rörelsen hade vågat ge huvudansvaret till en politiskt sett oerfaren 30-åring. Jag hoppas dock att man inser värdet i honom och ger honom något form av framträdande roll i partiets framtid.

Då kan vi ge oss på de kandidater som fortfarande finns kvar i racet.

Sven-Erik Österberg har jag inget mot mer än att han redan är 55 år och knappast sitter till valet 2022 som är ett outtalat karv på en ny ordförande. Dessutom är han starkt färgad av valförlusterna 2006 och 2010. Men att Österbergs kunskaper inte ska kastas bort ser jag som självklart, så någon form av roll får han inom partiet under de kommande åren.

Lena Sommestad är sympatisk och välutbildad och har inget mer än åldern och det faktum att hon inte tillhör partiets inre krets mot sig. Dock är hon själv inte, utåt sett i alla fall, intresserad av att bli partiordförande utan förordar Tomas Eneroth. Min tro är att Sommestad kommer att arbeta med att utveckla partiets idéprogram.

Thomas Östroos är väldigt förknippad med både regeringen Persson och med Mona Sahlin som en av de Rödgrönas förgrundsfigurer. Dessutom anses han vara hetsig, på gränsen till otrevlig , i debatter. Frågan är hur starkt hans stöd verkligen är. Varningsflagg för dock höjas, han har legat lågt och sånt kan betala sig väl i slutändan.

Veronica Palm är ung och har starkt stöd inom Stockholms AK. Mot henne talar dock det faktum att hon lett Stockholms Socialdemokrater till ett katatsrofval. dessutom står hon väldigt långt åt vänster i många frågor och det är aldrig lätt när man ska ena S. I mina ögon är hon en klar ministerkandidat i en Socialdemokratisk regering, men ingen valvinnare, partiordförande- eller statministerkandidat.

Vilket leder oss in på de två som mer och mer målas ut som huvudkandidater, Mikael Damberg och Tomas Eneroth. Jag har inga större problem med någon av dem. Tror båda två kan växa med uppgift, ger dock Eneroth en viss fördel på grund av att han har arbetarbakgrund samt inte kommer från Stockholm. Det som talar mot Eneroth är att han trots lång och trogen tjänst är relativt okänd. Det kan vara både till hans fördel och nackdel.

Mot Damberg näms tre stora hinder, precis som Palm är hans S-ledare från Stockholm, länet i Dambergs fall. Vilket gör att han varit med och storförlorat ett val. Dessutom ses hans som en högerkandidat och hans tid som SSU-ordförande var väl inte helt lyckad. Samtidigt är han oprövad vilket kan vara till hans fördel. Både Eneroth och Damberg kan bli för S vad Fredrik Reinfeldt var för M, kom ihåg att inte var vidare känd innan han blev partiledare.

Mitt stalltips, som enbart baserar sig på personliga åsikter och inga djupa insikter, är att det står mellan Damberg och Eneroth den 25 mars men med ett varningens finger för Ulrica Messing...

Facklig-politisk samverkan

Efter fjolårets katastrofval är det många inom socialdemokartin som öppet uttalar sig MOT en facklig-politisk samverkan. Man tycker att LO och SAP bör kapa sina band gå vidare på egen hand. Jag kan delvis förstå den argumentationen, endast 50% av LO-kollektivets väljare röstade på S. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att SAP en gång i tiden skapades av fackföreningsrörelsen som behövde en politisk röst som kunde föra deras talan. Klassiskt sett har arbetarörelsen alltid varit uppdelad i en facklig-, LO, och en politisk gren, SAP.

Självklart ska man inte bara se till historien för att förklara, och försvara, den facklig-politiska samverkan. Sedan valet har SAP i stort sett varit osynligt som oppositionsparti. Vi har istället skakats av interna strider och ett ledarlöst vakum i väntan på en ny partiordförande. Då har facket i många frågor tagit vår roll som opponent till regeringen. Senast i tisdags så höll Handels, SACO och Byggnads tillsammans med Arbetarrörelsen Tankesmedja en endagars konferens om sysselsättning. Bland annat mynade det ut i en väldigt intressant och läsvärd debattartikel i Aftonbladet. Där man utöver att karftigt attackera regeringens brist på en hållbar arbetsmarknadspolitik även lanserade egna förslag till hur man kan öka sysselsättning. Deras förslag till investeringar i arbetsmarkanden vore mycket bra för SAP och deras strävan efter att få fram en tydlig politik för ökad sysselsättning. Ett tydligt exempel på hur facket kan ta en tydlig politisk roll.

Vidare är jag av den åsikten att fackligt arbete alltid är av vänsterpolitisk natur. Att föra arbetarnas talan gentemot arbetsgivare och kapitalägare utmynnar direkt från arbetarrörelsens strävan att öka levnadsstandarden för arbetarna.

Självklart måste vi vara ärlig och inse att LO-kollektivet har tappat i styrka, dels till följd av att förre valt att vara medlemmar i deras förbund, dels på grund av en ökning av yrken inom tjänstemannan och servicerelaterade branscher. Men det är ingen ursäkt för att vi utan eftertanke ska ge upp ett hundraårigt samarbete som lett till både välstånd, välfärd och tillväxt. Däremot kan vi ta en diskussion om hur det facklig-politiska samarbetet ska se ut i framtiden. Men det är en helt annan diskussion än ett omedelbart avslutande.

Barnfattigdomen är en skam för Sverige!

Enligt uppgifter från Rädda Barnen lever 220.000 svenska barn i fattigdom. När det gäller barn med ensamstående, utlandsfödda föräldrar är siffrran så hög som 50%. Detta är i mångt och mycket ett resultat av Moderaternas politik. Men tyvärr är inte vi Socialdemokrater helt oskyldiga till detta, då klyftorna började växa redan under Göran Persson sista år vid makten. Men när Moderaterna och deras Allians tog över 2006 såg dom till att vidga klyftan ytterligare. Detta är inget annat än en skam för Sverige och en utveckling som MÅSTE vändas. Jag hoppas att nästa Socialdemokratiska partiordförande, vem det än må bli, gör detta till en av sina hjärtefrågor. Alla ska med, framförallt barnen!

Njut av festen...

... snart kan den vara över.

Ingen har väl missat att Socialdemokraterna djupdyker i olika opinionsmätningar samtidigt som Moderaterna ligger stabilt över 30 %. Detta gör att många inom högern bröstar upp sig och talar om ett maktskifte. Men är det inte så att högmod går före fall? Att Socialdemokraterna i ett ledarlöst tillstånd driver fritt är inte överraskande. Om ett år, när en ny partiordförande är vald och börjar bli varm i kläderna, lär S ha hämtat in en hel del av tappet. Samtidigt kommer nog flera väljare att inse att Moderaterna inte har fler idéer för förnyelse. Ändlösa skattesänkningar leder faktiskt inte till en stark välfärdsstat. Dessutom finns alltid risken för en ny finanskris och den här gången har man inget arv från Göran Persson, i form av ett budgettöverskott, att luta sig mot. Då kommer den borgliga avvecklingspolitiken att visa sitt rätta ansikte.

Så njut av festen så länge den varar, för det är inte för evigt....

Att gå fiendens ärenden

Finns det något mer amerikaniserat parti i Sverige än Socialdemokraterna? Kanske inte så mycket politiskt som hur partiet är uppbyggt. Här finns allt från demokratiska socialister på vänsterkanten till marknadsvänliga socialliberaler precis till vänster om mitten (dom så kallade högersossarna). Det är mycket tack vare den här bredden som S varit den dominerande politiska kraften i Sverige. Man har inom partiet kunnat definera problem, och tillsammans sett till att lösa dom. I alla fall fram till 90-talet.

I SSU började under 90-talet en strid mellan två falanger, höger och vänster, som nära på tog död på ungdomsförbundet. Den striden verkar nu moderpartiet fått ärva. Sedan 90-talet har S gått mer mot mitten och accepterat flera marknadsliberala lösningar. Hur vida det är rätt eller fel i sett större perspektiv vet jag inte. Men en frukt av den vridningen är att motsättningarna inom partiet ökat och hårdnat. Där vi förut hade en givande och viktig debatt har vi idag regelrätta fejder. Detta vore kanske inte stort problem om det inte vore för det faktum att mycket av striderna förs öppet i media.

Bilden av S blir då ett parti i kris som dessutom bråkar öppet i våra kvällstidningar. Tror ni att det ger oss väljarna förtroende? Tror ni att det gör att vi framstår som en stark och trovärdig opposition genemot regeringen? Ta en titt på opinionsmätningarna så ser ni hur bra det går för oss.

Den senaste orsaken till öppen strid i partiet är den så kallade PrimeGateaffären. Då flera S-märkta konsulter på pr-firman Prime anklagades för att vara köpta av Svenskt Näringsliv. Man kan ha vilka åsikter man vill om hela affären och det är tydligt att vi behöver klara regler för hur S-märkta konsulter ska jobba i förhållande till sitt politiska uppdrag, Men att ta hela den debatten inför öppenridå och tala om uteslutningar hit och dit får mig att undra vems ärenden man går. För vem vinner på att S för ett "Rosornas krig"? Regeringen Reinfeldt som i lugn och ro kan genomföra sitt systemskifte medan vi i S riskerar att slita oss själva i stycken.

Det är dags att vi inför någon jävla ordning i det här partiet, för att citera gamle kommunistledaren CH Hermansson. Att vi har olika åsikter och syn på saker och ting skulle via en seriös debatt kunna verka till vår fördel. Vi behöver en ledare och ett ledarskap som kan ena partiet. Någon som kan få de olika sidorna att se vilka gemensamma nämnare man har och från dom bygga en ny grund att stå på.

För som det är nu går de flesta, höger- såväl som vänstersossar, fiendens ärdenden.

...

Men som tur är finns det även ljusglimtar för oss. Björn Sundin skriver lysande om det hela. Jan Eliassons debattinlägg i Aftonbladet har väl få missat? Lars Stjernqvist visar på ljusningar i landstingen. Dessutom finns det fullt av unga lovande förmågor i partiet så som Charlie Hansson, Kajsa Borgnäs, Jytte Guteland och Marika Lindgren-Åsbrink. Plus gamla rutinerade rävar som Lena Sommestad och Pär Nuder.

Jag har sett framtiden

Just nu råder det som bekant rosornas krig för fullt inom Socialdemokraterna. Lite tråkigt att vi inte kan lösa saker intern i partiet utan måste springa till media med allt. Den största frågan är ju vem som ska efterträda Mona Sahlin som partiordförande. Många namn har nämnts och föreslagits, många har känt sig manade att tacka nej medan andra är så sugna på posten att deras avvaktande inställning får ett löjes skimmer över sig.

Därför är det uppfriskande att Värmdöpolitikern Charlie Hansson blivit nominerad och dessutom vågar visa sin uppskattning för nomineringen. Hansson är IT-enterprenör och socialdemokratisk fritidspolitiker. Hans bakgrund målar upp en spännande berättelse och visar på välfärdssamhället styrka. Hans mamma gick mellan arbetslöshet och ströjobb på dagis och som städare. Hans pappa var bilmeknaiker innan han valde att leva sitt liv utanför samhället som hemlös. Hansson har under hela sin uppväxt haft driv och framåttänkande. Hans livsberättelse visar att vem som helst kan lyckas, oavsett bakgrund, bara rätt förutsättningar finns.

När det gäller förutsättningar är den personliga drivkraften självklart viktig. Men minst lika viktigt är att samhället har förmåga att ge alla invånare möjligheterna till självförverkligande. Därför är kampen mot det växande klassamhället så viktig och det är här Charlie Hansson inger såväl hopp som förtroende. Läser man hans idépolitiska program så finns det mycket man kan skriva under på.

Trots att han gjort en klassresa och i dag betraktas som IT-miljonör ser han sig själv som Socialdemokrat och står till vänster inom partiet. Jag tror att Charlie Hansson kan vara precis den injektion som Socialdemokratin behöver för att kunna spotta upp sig igen. Hansson kan ge vår nya sanhällsberättelse trovärdighet och substans.

Det enda jag ser som kan ligga Hansson i fatet är hans ålder och att han inte varit med så länge i partiet. Jag hoppas dock att dessa två saker ska kunna förbises och att Socialdemokraterna på sin extra kongress i mars vågar ta ett modigt steg ut i det okända. För jag tror det kan sluta mycket lyckligt.

Jag har nämligen sett framtiden och dess namn är Charlie Hansson.