Jag gillar både Håkan Juholt och Anders Johansson, är det ok?

Frågan i överskriften ställdes på Facebook i veckan. Mitt instinktiva svar då var: "Ja, det tycker jag. Är inne på samma linje." Det tycker jag fortfarande, jag ser båda två som bra företrädare för Socialdemokraterna.

Håkan Juholt är en underbar visionär, retoriker och inspiratör som lagt en klart ideologisk kurs som jag till största del ställer upp på. Han är en sann människovän som på ett äkta sätt brinner för att träffa folk, lyssna på folk och med en verklig vilja att göra deras vardag bättre. Samtidigt är han impulsiv, skjuter ofta från höften och upplevs som svajig i många frågor. Han har vissa brister som måste rättas till eller i alla fall hållas i schack. Men jag upplever det som att han är på rätt väg, och jag tror mycket väl att han kommer vinna i populäritet.

Anders Johansson har som kommunalråd i Sigtuna lyckats vinna val, över 42% 2010, något Socialdemokraterna har haft svårt med i Stockholmsområdet. Han gör det dessutom med klassisk socialdemokratisk politik, praktisk och pragmatisk. Samtidigt upplevs han av många som en "högersosse" och/eller "stockholmssosse". Det gjorde att han hans numer klassisk SMS fick ett stort genomslag i media. Jag är inte speciellt upprörd över hans kritik, eller att han skicka SMS med kritiken. Det jag blir förbannad över är att någon valde att läcka SMS:et till media. Denna någon kan inte ha haft ett annat syfte än att skada partiet.

Men tack vare både Juholts och Johanssons agerande, Juholt återhållsam i sina svar medan Johansson rakryggad och ärligt i sina åsikter, blev det aldrig den katastrof det kunnat bli. Juholt själv verkar vara den som tagit det på allra bästa sätt, jag får en känsla av att han uppskattar kritik när den läggs fram rakt och ärligt.

Samtidigt visar debatt och diskussionen efter hela affären att vi har mycket att arbeta med i vårt parti. Många sår ligger öppna och blottas så fort någon har en avvikande åsikt. Jag kan bli så irriterad på äldre socialdemokrater som tror att dom har ensamrätt på att bedöma vem som är äkta sosse och vem som inte hör hemma i partiet. Jag blir upprörd över de krav på att Johan Westerholm, Peter Högberg, Anders Johansson och Jonas Morian ska lämna partiet. Har vi verkligen inte högre i tak inom vårt parti?

Jag håller absolut inte med nämda kvartett i allt dom tycker, men jag ser alla som företrädare för Socialdemokraterna och kommer att försvara deras rätt att uttrycka sig med all min kraft och energi, På samma sätt kommer jag att försvara deras kritikers, med Bengt Silverstrand i frontlinjen, rätt att ifrågasätta dem. Däremot kommer jag aldrig att ställa upp på uteslutnings- och avgångskrav. Där drar jag min gräns.

Det roliga är att just dom som pratar mest om att hålla ihop partiet och inte vill se någon form av kritik ofta är dom som driver kraven på uteslutning och avhopp. Att vara en kärleksfull kritiker är inte att viljelöst följa allt, det är att våga ifrågasätta, att våga ompröva gamla teser och framförallt är det att säga ifrån när man tycker något är fel. Först när vi tillåter en levande debatt inom partiet kan vi fokusera på att få ut vår politik, och först då kan vi vinna val på egen kraft.

Det ena utesluter inte det andra...

Den senaste turbulensen kring Håkan Juholts boende och den ersättning som utgått visade sig vara en dåligt uppbyggd story. Hade Aftonbladet tagit sig tid att resercha ordentligt hade dom inte haft något underlag för artikeln och det drev den ledde till. Att Aftonbladet dessutom verkar ha haft en dold agenda bakom hela förfarandet gör inte saken bättre. I radioprogramet "Medierna"" i P1 sägs det att chefredaktören Jan Helin och en reporter pratat om att det hoppats på Juholts avgång. Ville Aftonbladet avsätta Juholt? Hur objektiva är Aftonbladet? Detta har i sin tur utlöst en debatt inom Socialdemokraterna om att allt är medias fel och eventuellt att vissa falanger inom partiet är inblandade. Andra anser att media inte begått något fel men att vi måste pratat om politikernas frikostiga ersättningar.

Min åsikt i ämnet är att vi måste prata om både och. Aftonbladet har visat prov på ett väldigt sviktande omdöme, precis som dom gjorde under hela affären med Sven-Otto Littorin. Kort sagt, de har några lösa trådar som dom väljer att bygga en story på. En story som sedan faller platt vilket får AB att gå i försvarsställning istället för att öppet möta kritiken och ta på sig sin rättmätiga skuld i det hela. Det är i sig allvarligt men inte överraskande. Media, och framförallt kvällstidningarna, ser sig gärna som allsmäktiga. Man är både jury, domare och bödel samt står över allt som är rimligt. Kring detta behöver vi en diskussion.

Samtidigt har hela affären avslöjat att det tvivelaktiga regelverk som finns kring våra politikers ersättningar för boende och resor. Här behövs det en ordentlig sanering. Är det rätt att en person med 144.000 i månadslön får ersättning för en övernattningslägenhet? Är det rimligt att politikerna själva beslutar om vilka ersättningar dom ska ha? Vidare behövs det ett förnyat regelverk, det bevisar Juholts, Annie Lööfs och Erik A. Anderssons utbetalningar.

Med andra ord, det ena behöver inte utesluta det andra. Vi måste våga diskutera både AB och politikernas ersättningar. Båda frågorna är tvivelaktiga och lätta att ifrågasätta!

Hoppet har återvänt

Håkan Juholts tal i Almedalen blåste bort mycket av tvivlet inom arbetarrörelsen och får oss alla att känna nytt hopp. Juholt levererade ett ideologiskt laddat tal som nådde ut långt bortom partigränsen, bortsett från Expressens och DN's ledarsidor som är förlorade i sin dimma av sossehat. Han pekade ut flera områden som vi sossar måste återta för att upplevas som relevanta. Framförallt jobben och arbetsmiljön är tunga pusselbitar som vi faktiskt kan vinna bara på att vara tydliga. Det känns i luften att något är på gång. En återuppväckt socialdemokrati står mot en tröttkörd och idéfattig Allians.

Där Håkan Juholt står stadig och framåtblickande känns Fredrik Reinfeldt trött och bitter, Anders Borg för upptagen av myten om sig själv, Jan Björklund verkar mest förbannad för att vi inte för fler krig, Maud Olofsson gråter krokodiltårar och Göran Hägglund är mest nervös och intetsägande. Kort sagt vi är på gång och ni har långt ifrån sett slutet på vårt återtåg. Socialdemokraterna är Sveriges största parti, vi har flest medlemmar och störst väljarstöd, trots att det varit nere på rekordlåga nivåer och vänt.

Men mycket finns kvar att göra, vi kan långt ifrån sätta oss ner med armarna i kors. Tvärtom måste vi fortsätta med upprepningar, konkretiseringarna och en offensiv och proaktiv politik. Men vi är på rätt väg och det kan ingen ta ifrån oss.

Nyval, hot eller möjlighet?

Fredde är sur, Fredde är bekymrad, Fredde är på det hela taget inte nöjd med tillvaron för tillfället. Allt började ju så bra, 2006 vann hans allians valet och fick bilda en majoritetsregering. Det gjorde att dom kunde sätta igång och reformera det svenska samhället efter sin egen agenda och sina visioner. 2010 lyckades Fredde med konststycket att bli omvald som statsminister, men trots att Alliansen ökade sina röster tappade man sin majoritet i och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nu har det inte gjort så mycket då SD i 9 fall av 10 agerar på ett sätt som gynnar regeringen. Det är en av orsakerna till att Fredde inte är glad, han vill inte sammankopplas med SD. För att motverka detta smetar han gärna SD på oppositionen, framförallt på Socialdemokraterna och Håkan Juholt.

Har han något skäl för detta? Nej det tycker jag inte, det är sant att Fredde förlorat några tunga omröstningar då SD valt att rösta med den samlade oppositionen, men något organiserat sammarbete har det aldrig varit tal om. Ändå står Fredde i TV och är bitter. Oppositionen lägger sig ju inte platt fär honom, dom har fräckheten att driva en egen politiks linje som går stick i stäv med regeringens. Detta gör att Fredde nu börjar "hota" med nyval.

Varför väljer Fredde att göra det, han är ju känd som en fegis och ett nyval riskerar ju att beröva Alliansen på akten? Det Fredde försöker göra, eller han rådgivare om vi ska vara ärliga, är att skjuta över allt ansvar på oppositionen. Fredde vill nämligen visa att han är en ansvarsfull politiker som känner för Sveriges bästa. Samtidigt som han vill framställa oppositionen, främst då Socialdemokraterna och Håkan Juholt, som oansvariga och oseriösa. Vän av ordning kan ju tycka, och bör så, att eftersom Fredde faktiskt är vår regeringschef så ligger ansvaret hos honom. Vill han föra en ansvarfull politik bör han kanske söka efter blocköverskridande lösningar eller bjuda in SD till överläggningar. Trots allt är det hans uppgift som regeringschef att föra en politik som gynnar alndet, klarar han inte bör han överväga att avgå och utlysa nyval.

Men ansvaret kommer alltid att ligga hos Fredde, inte hos Juholt, inte hos Jimmie Åkesson och aldrig hos media!