Jag är en av dom som inte finns...

Nej, det är inget existentiellt flumsnack utan en tankegång kring att många påstår att det inte existerar någon arbetarklass längre. Det kommer både från höger, och mer överraskande, från personer inom socialdemokratin.  Det beror mycket på hur man ser det, ur en ren marxistisk synpunkt är alla som inte äger sina produktionsmedel arbetarklass. Vilket rent krasst omfattar en majoritet av alla som arbetar i Sverige idag. Så långt vill jag inte gå. Däremot är det inte sant att arbetarklassen inte existerar längre, men vi har bytt skepnad. Många ser sig som arbetarklass på jobbet men som medelklass privat.

Jag arbetar på ett färskvarulager och det är så nära ett klassisk kneg du kan komma. Det är tungt, skitigt och stundtals väldigt stressigt. Men det är samtidigt välbetalt, något som man kanske inte förknippar med klassisk arbetarklass. Att vi tjänar bra beror i mångt och mycket på att vi har, och alltid har haft, en stark facklig organisation på jobbet. Dessutom har vi en bra facklig anslutning bland arbetarna på golvet, 77%. Samtidigt har denna facklig kamp lett till att många av mina arbetskamrater har råd att bo i hus eller bostadsrätt, ha två bilar och åka på semester utomlands upp till ett par gånger per år. Med andra ord, ett rätt typiskt medelklassliv, samtidigt som jobbet är ett riktigt knegaryrke.

Jag inbillar mig att detta inte är ett ovanligt scenario i dagens Sverige. Vi är gynnade i att fortfarande ha en starkt facklig tradition på jobbet, vilket gör att vi kan möta företaget med tyngd och trovärdighet. Så är det inte på alla arbetsplatser i dag har jag förstått. Framförallt är detta illa för arbetare inom lager, industri, vård, omsorg och liknande yrken. Det medför att skillnaderna mellan arbetare och medelklass riskerar att öka igen och bli tydligare än vad dom är idag.

Framtidens utmaningar ligger i att åter hitta tillbaka till ett fungerande välfärdsbygge och inte det tvåtredjedelssamhälle vi håller på att få i Sverige idag. Så kom inte att säg att arbetareklassen inte längre finns, vi har bara ändrat utseende och minskat avståndet till tjänstemännen. Men utan oss stannar samhället, precis som det stannar utan tjänstemännen. Ett fungerande välfärdsamhälle kräver både klassresor och fungerande symbios och i detta mina vänner ligger framtidens stora utmaning för Socialdemokraterna, LO och hela Sverige.

Den som inte minns sitt förflutna är dömd att upprepa det...

Jag är ingen klassisk sosse!

Jag är ingen klassisk sosse, som är mer eller mindre född in i partiet. Jag blev medlem i partiet inför valet 2010 och är alltså inte skolad i Unga Örnar och SSU. Tvärtom var jag i tonåren medlem i först MUF och sedan LUF. Jag växte dessutom upp i en familj där sossekritiken var stark, den övergick kanske aldrig i rent hat, men populära var sossarna inte hemma. Därför är jag i dag sosse av egen vilja, något jag kommit fram till genom att rannsaka mig själv och mina tidigare politiska val.

Framförallt var det genom mitt fackliga engagemang som jag blev sosse, när jag började se sammanhangen i samhällets utveckling, arbetarrörelses insatser och vad det betytt för min egen vardag. Det sägs ofta, lite föraktfullt, att är an inte sosse under 30 är man hjärtlös men fortsätter man vara det efter 30 är man hjärnlös. Jag håller av förklarliga skäl inte med om detta. Tvärtom är de först när jag började jobba och tjäna bra med pengar som jag insåg fördelarna med den socialdemokratiska skatte- och fördelningspolitiken.  Först då började jag förstå hur allt hängde samman.

Självklart kan jag idag ångra att jag inte hittade min ideologiska grund tidigare i livet, men samtidigt har jag erfarenheter av politik, studier och yrkesliv jag inte vill vara utan och detta fick mig att inse att det är i Socialdemokraterna och inom socialdemokratin som jag hör hemma och har min politiska hemvist.  Dessutom ser jag en fördel av att inte vara född in i rörelsen. Jag saknar många av de ideologiska skygglappar som många äldre sossar har. Jag är inte heller den som är rädd för att stötta mig med överhögheten. Eftersom jag inte har några gamla lojalitetsband att ta hänsyn till vågar jag stå för mina åsikter och vågar säga saker som kan uppfattas som obekväma. Jag har inte heller något välavlönat förtroendeuppdrag att slå vakt om. Men det gör mig varken till mer eller mindre sosse än som varit med i partiet sedan födelsen, jag har bara andra perspektiv.

Jag gillar både Håkan Juholt och Anders Johansson, är det ok?

Frågan i överskriften ställdes på Facebook i veckan. Mitt instinktiva svar då var: "Ja, det tycker jag. Är inne på samma linje." Det tycker jag fortfarande, jag ser båda två som bra företrädare för Socialdemokraterna.

Håkan Juholt är en underbar visionär, retoriker och inspiratör som lagt en klart ideologisk kurs som jag till största del ställer upp på. Han är en sann människovän som på ett äkta sätt brinner för att träffa folk, lyssna på folk och med en verklig vilja att göra deras vardag bättre. Samtidigt är han impulsiv, skjuter ofta från höften och upplevs som svajig i många frågor. Han har vissa brister som måste rättas till eller i alla fall hållas i schack. Men jag upplever det som att han är på rätt väg, och jag tror mycket väl att han kommer vinna i populäritet.

Anders Johansson har som kommunalråd i Sigtuna lyckats vinna val, över 42% 2010, något Socialdemokraterna har haft svårt med i Stockholmsområdet. Han gör det dessutom med klassisk socialdemokratisk politik, praktisk och pragmatisk. Samtidigt upplevs han av många som en "högersosse" och/eller "stockholmssosse". Det gjorde att han hans numer klassisk SMS fick ett stort genomslag i media. Jag är inte speciellt upprörd över hans kritik, eller att han skicka SMS med kritiken. Det jag blir förbannad över är att någon valde att läcka SMS:et till media. Denna någon kan inte ha haft ett annat syfte än att skada partiet.

Men tack vare både Juholts och Johanssons agerande, Juholt återhållsam i sina svar medan Johansson rakryggad och ärligt i sina åsikter, blev det aldrig den katastrof det kunnat bli. Juholt själv verkar vara den som tagit det på allra bästa sätt, jag får en känsla av att han uppskattar kritik när den läggs fram rakt och ärligt.

Samtidigt visar debatt och diskussionen efter hela affären att vi har mycket att arbeta med i vårt parti. Många sår ligger öppna och blottas så fort någon har en avvikande åsikt. Jag kan bli så irriterad på äldre socialdemokrater som tror att dom har ensamrätt på att bedöma vem som är äkta sosse och vem som inte hör hemma i partiet. Jag blir upprörd över de krav på att Johan Westerholm, Peter Högberg, Anders Johansson och Jonas Morian ska lämna partiet. Har vi verkligen inte högre i tak inom vårt parti?

Jag håller absolut inte med nämda kvartett i allt dom tycker, men jag ser alla som företrädare för Socialdemokraterna och kommer att försvara deras rätt att uttrycka sig med all min kraft och energi, På samma sätt kommer jag att försvara deras kritikers, med Bengt Silverstrand i frontlinjen, rätt att ifrågasätta dem. Däremot kommer jag aldrig att ställa upp på uteslutnings- och avgångskrav. Där drar jag min gräns.

Det roliga är att just dom som pratar mest om att hålla ihop partiet och inte vill se någon form av kritik ofta är dom som driver kraven på uteslutning och avhopp. Att vara en kärleksfull kritiker är inte att viljelöst följa allt, det är att våga ifrågasätta, att våga ompröva gamla teser och framförallt är det att säga ifrån när man tycker något är fel. Först när vi tillåter en levande debatt inom partiet kan vi fokusera på att få ut vår politik, och först då kan vi vinna val på egen kraft.

Det ena utesluter inte det andra...

Den senaste turbulensen kring Håkan Juholts boende och den ersättning som utgått visade sig vara en dåligt uppbyggd story. Hade Aftonbladet tagit sig tid att resercha ordentligt hade dom inte haft något underlag för artikeln och det drev den ledde till. Att Aftonbladet dessutom verkar ha haft en dold agenda bakom hela förfarandet gör inte saken bättre. I radioprogramet "Medierna"" i P1 sägs det att chefredaktören Jan Helin och en reporter pratat om att det hoppats på Juholts avgång. Ville Aftonbladet avsätta Juholt? Hur objektiva är Aftonbladet? Detta har i sin tur utlöst en debatt inom Socialdemokraterna om att allt är medias fel och eventuellt att vissa falanger inom partiet är inblandade. Andra anser att media inte begått något fel men att vi måste pratat om politikernas frikostiga ersättningar.

Min åsikt i ämnet är att vi måste prata om både och. Aftonbladet har visat prov på ett väldigt sviktande omdöme, precis som dom gjorde under hela affären med Sven-Otto Littorin. Kort sagt, de har några lösa trådar som dom väljer att bygga en story på. En story som sedan faller platt vilket får AB att gå i försvarsställning istället för att öppet möta kritiken och ta på sig sin rättmätiga skuld i det hela. Det är i sig allvarligt men inte överraskande. Media, och framförallt kvällstidningarna, ser sig gärna som allsmäktiga. Man är både jury, domare och bödel samt står över allt som är rimligt. Kring detta behöver vi en diskussion.

Samtidigt har hela affären avslöjat att det tvivelaktiga regelverk som finns kring våra politikers ersättningar för boende och resor. Här behövs det en ordentlig sanering. Är det rätt att en person med 144.000 i månadslön får ersättning för en övernattningslägenhet? Är det rimligt att politikerna själva beslutar om vilka ersättningar dom ska ha? Vidare behövs det ett förnyat regelverk, det bevisar Juholts, Annie Lööfs och Erik A. Anderssons utbetalningar.

Med andra ord, det ena behöver inte utesluta det andra. Vi måste våga diskutera både AB och politikernas ersättningar. Båda frågorna är tvivelaktiga och lätta att ifrågasätta!

Kan vi prata politik nu?

Senaste veckan har varit ett rent helvete för oss Socialdemokrater. Vår partiordförande Håkan Juholt har varit utsatt för ett mediadrev utan dess like, ett mediadrev som  i grunden byggde på en story med så många luckor och lösa ändar att den inte ens borde ha publicerats. Tyvärr var det knappt någon tidning som ens tog sig tid att kolla vilka regler det är som gäller när riksdagsmän bor i lägenheter som inte riksdagen själva handahar. Hade dom gjort det hade storyn dött i ett tidigt skede. Men i Aftonbladets värld är det viktigare att sälja lösnummer än att presentera väl underbyggda storys (Lex: Sven-Otto Littorin).

I kölvattnet kom det upp andra uppgifter som Juholt, uppgifter som vi ännu inte vet sanningen i! Därför bör man kanske avvakta med att spekulera och ha egna åsikter innan man har klara bevis. Men den stora förlusten i det hela är att vi inte får en chans att diskutera det som är viktigt, att vi glömmer bort politiken.

Jag hoppas att nu när Aftonbladets story fallit platt kanske vi kan återgå till att prata politik inom politiken? För vet ni vad, det tror jag vi alla vinner på....